Pardon me this part of me
För en stund sedan stirrade jag på en skärm, samtidigt som jag doppade en visp i pannkakssmet. Jag har inte slutet stirra på skärmen än. Märks det att jag känner mig ensam när jag är hemma? Märks det att jag brukar försöka undvika att åka hem. Jag gjorde inte det idag. Inte igår heller. Igår vet jag inte varför. Idag var det för matens skull. Jag hade tagit på mig uppgiften att göra pannkakssmet. Det fanns ingen lust att göra någon besviken. Ändå kunde jag nästan känna den när jag sa hejdå innan jag gick till bussen. Jag menade inte att lämna någon ensam. Min uppgift kallade på mig. Och nu känner jag mig bara dum. För jag hade haft tid till att ordna smeten, även om jag hade stannat.
I barely have the motivation
they say I suffer from a lack of seratonin synapses
they happen too infrequently for me
to be functioning properly
Men hur skulle jag kunna veta det? Ingen har diagnosticerat mig. Jag tyckte bara att det stämde in ganska bra med hur jag ser på mig själv.
Och tiden flyger iväg. Oktober är här. Jag hänger inte med. Vad håller jag på med? Hela dagar spenderas framför datorn. Jag gör inget. Jag är där igen. Och jag förstår inte varför jag inte bara gör något annat, som att öva gitarr eller åtminstone använder datorn till att träna mitt gehör. Det känns som en för stor ansträngning. Är det för att jag inte kan motivera mig till att göra det? Varför tänker jag alltid för mycket? Varför tänker jag ännu mer när jag är ensam? Och varför gör jag aldrig något? Ensamtid är tid för självdestruktion och icke-görande. När blev det såhär? Och varför ser jag regn som något som fördröjer tankar som dessa? Jag är bara konstig. Det är allt. Om jag bara hade kunnat få mig själv att göra något, utan att ha känslan av att ha upplevt kvalitativt umgänge (jag tänker inte ens bry mig om hur det där låter, för jag förstod hur jag menade och jag har ingen lust att skriva om meningen, vilket gör att den som inte förstod, får fråga) kvar från dagen som gått.
Hello helicopter, will you be my friend?
Will you take me away?
Jag vill inte bo här. Men var ska jag bo? Och hur skulle jag någonsin förklara det för mamma och pappa? Kan jag inte bara vara nöjd? Kan jag inte ta bort min förmåga att tänka sönder alla positiva ord jag lägger fram för mig själv, i ett försök att låta bli att må såhär? Kommer jag någonsin kunna motivera något alldeles själv? Jag vågar inte lova mig själv något, för jag kommer bara svika mig själv. Senast jag gjorde det var igår. Att öva gehör varje dag, var tydligen för jobbigt, enligt mig själv. Ja, jag är besviken på mig själv.
So pardon me this part of me
