Sömnlöshet och förvirrad glädje
Och vad är meningen. Jag har nu suttit i timmar och stirrat på en skärm, i ett försök att känna något annat än den här klumpen i magen. Den som består av för mycket känslor. De går inte att skilja från varandra och positivt och negativt blandas till en förvirrande smärta. Tack till min brist på förnuft, eller snarare min förmåga att alltid ignorera det.
Men det är jag och min melankoli. Jag kan faktiskt sitta här och le uppriktigt. Med lite ansträngning kan jag vara glad i natt. Det jag misslyckas med är att sova. Kanske för att någon särskild människa inte skulle få sova så mycket inatt? Och kanske är jag lite för empatisk för mitt eget bästa. Men spelar det någon roll? Hellre det än ensamhet. Och hundratals ord placerade på mig själv och människor som påverkat mitt liv, i ett försök att beskriva mitt liv för mig själv genom andra människors ord. Jag byter ämne snabbt. Kanske för att tankarna är bra på att utföra sådana dåd. Försöker jag förstå mig själv, eller förvirrar jag bara? Inte ens jag vet, så förvirrar gör jag troligen, utan att jag själv vet om det är avsiktligt eller inte. Eller tvivlar jag för mycket på min egen förmåga att veta vad jag vill nu?
Jag tror nästan att socker har lite för stor inverkan på mig. Eller är det annat som håller mig vaken idag? För min kropp fördröjer väl inte sockerkicken tills den tycker att den behövs? Eller är det på natten jag borde göra saker, för att det känns som att jag skulle kunna motivera mig nu. Öva gitarr klockan två? Varför inte. Förvirrad, men glad. Sömnlös men pigg. Nåväl. Gitarr!
Kanske inte. Det känns inte snällt att väcka pappa. Han ska ju faktiskt upp igen om tre timmar. Hur trött kommer jag vara imorgon? Kommer jag halvsova på matten igen? Jag vet inte, men det blir något att utforska då. Annars har jag tågbiljetter att hämta ut imorgon. Plötsligt har jag lite mer motivation. Det behövs ett mål, som inte ligger för långt bort (nu talar jag kronologiskt). Nu har jag ett. Och anledningen till att målet finns är något jag gläds väldigt mycket av.
Hello. Evanescence och leende brukar jag inte vara med om samtidigt, men inatt blev det så. Jag borde dock sova.
God natt.
Men det är jag och min melankoli. Jag kan faktiskt sitta här och le uppriktigt. Med lite ansträngning kan jag vara glad i natt. Det jag misslyckas med är att sova. Kanske för att någon särskild människa inte skulle få sova så mycket inatt? Och kanske är jag lite för empatisk för mitt eget bästa. Men spelar det någon roll? Hellre det än ensamhet. Och hundratals ord placerade på mig själv och människor som påverkat mitt liv, i ett försök att beskriva mitt liv för mig själv genom andra människors ord. Jag byter ämne snabbt. Kanske för att tankarna är bra på att utföra sådana dåd. Försöker jag förstå mig själv, eller förvirrar jag bara? Inte ens jag vet, så förvirrar gör jag troligen, utan att jag själv vet om det är avsiktligt eller inte. Eller tvivlar jag för mycket på min egen förmåga att veta vad jag vill nu?
Jag tror nästan att socker har lite för stor inverkan på mig. Eller är det annat som håller mig vaken idag? För min kropp fördröjer väl inte sockerkicken tills den tycker att den behövs? Eller är det på natten jag borde göra saker, för att det känns som att jag skulle kunna motivera mig nu. Öva gitarr klockan två? Varför inte. Förvirrad, men glad. Sömnlös men pigg. Nåväl. Gitarr!
Kanske inte. Det känns inte snällt att väcka pappa. Han ska ju faktiskt upp igen om tre timmar. Hur trött kommer jag vara imorgon? Kommer jag halvsova på matten igen? Jag vet inte, men det blir något att utforska då. Annars har jag tågbiljetter att hämta ut imorgon. Plötsligt har jag lite mer motivation. Det behövs ett mål, som inte ligger för långt bort (nu talar jag kronologiskt). Nu har jag ett. Och anledningen till att målet finns är något jag gläds väldigt mycket av.
Hello. Evanescence och leende brukar jag inte vara med om samtidigt, men inatt blev det så. Jag borde dock sova.
God natt.
Kommentarer
Trackback
