Avbruten nedräkning
Varför låter jag så ofta bli att skriva här, för att jag inte känner att jag har något tillräckligt intressant att skriva om? Jag vet inte. Hela dagen har spenderats här, då jag inte mått så bra, och jag känner mig lite dum som inte har berättat det för min gitarrlärare. När man har privatlektion med någon, känns det som att det skulle vara snällt att påpeka att man inte kommer. Men jag hade inte hans nummer, och när jag tänker efter har jag inte heller numret till någon i min klass. Men det finns annat att tänka på. Mycket mer positiva saker. Som anledningen till att jag slutade räkna ner dagarna till sommarlovets slut. 68 dagar, skrev jag. Hur skulle jag kunna veta att förändringens början bara var fyra dagar bort? En sådan positiv överraskning!
Så hela dagen har spenderats i min fars bostad. Kladdkaka, som både har bakats och slukats. Scrubs i lite för stora mängder, eftersom jag fick låna en extern hårddisk, och därför har väldigt många avsnitt att se (sex säsonger, lite drygt). Men också skriksång (som lät hyfsat, för det mesta); vanlig sång (som jag tyckte fungerade ungefär som vanligt); falsettsång ,som alltid känns lite fånigt (men sådan är jag); sång i lägre tonarter än min röst klarar av ,vilket inte lät så underbart, och brist på gitarrövande. Jag måste bli bättre på det. Det och gehörsövandet. Om jag inte gör det mer frekvent, kommer det inte gå så bra med mina musikstudier.
Och imorgon får vi se om jag åker till Folktandvården eller ringer dit och berättar att jag har ont i halsen och är sjuk på flera andra vis, vilket gör att jag inte tycker att idén att jag ska klä på mig och åka in till stan tidigt på morgonen (jag ska vara där 9.50, varför tyckte jag det var tidigt?) för att kunna vara en hälsorisk för Marie (jag känner mig hyfsat säker på att min tandläkare bär det namnet, om någon undrade) är en av de bättre.
Jag är tillbaka. Ett ganska långt stycke bestående av endast en mening, känns som något som är ganska typiskt mig, då jag brukar roa mig med att använda språket på sätt det kan användas, men ofta inte används, vilket kan låta konstigt, av den enkla anledningen att jag brukar kunna krångla till språket, för att jag tycker det är roligt, vilket är något jag redan har sagt i denna mening - kanske ett bra tecken på att jag borde sätta punkt nu.
Skriva mycket om lite? Ungefär så. Men nu skriver jag som jag gör. Förhoppningsvis finns det någon som inte tycker att det är alltför jobbigt att läsa mitt märkliga, men - förhoppningsvis i huvudsak - korrekta språkbruk. Få se nu. Långa meningar; semikolon; tankstreck; nämnande av onödiga smådetaljer, som namnet på min tandläkare; ignorerandet av negativ tankegång; positiv tankegång; insikt om något jag borde ändra på; ett helt stycke om hur jag skriver... Jag är ganska nöjd med det här inlägget. Nu tycker min far att jag ska sova.
