Tankeskrift

(Rubriken är Urbans (ljudteknikslärarens) sätt att förkara skolans regler rörande mobiltelefoner på lektioner. Vilket alternativ föredrar du? Det bör påpekas att det endast var killar i salen när detta blev sagt.)

Efter en lektion i Gehörs- och musiklära, som som (jag ville) vanligt fick mig att tvivla på min hörsel, just för att det är den som inte uppfattar det som ska uppfattas. Men det ska tydligen gå att träna upp. Det är därför vi har det ämnet. För att bli bättre på det. Visst finns det annat vi ska lära oss i den kursen, men det är det vi är inriktade på nu.

Att sedan sätta sig i korridoren och virka, var lite läskigt. Man vet aldrig vad man kan få för kommentarer i den situationen. Det klassiska brukar vara att någon påstår att man stickar och sedan insinuerar att man, som kille, föredrar män. Idag fick jag den första. Det var någon som trodde att det jag höll på med kallades att sticka. Men den andra blev det inget med. Kanske har stereotypbilden skakats sönder. Eller så var det ingen som ville påpeka eller fråga, utan bara antog. Eller så var människorna öppensinniga. Ingen aning. Det finns bara antaganden. Men ändå. Det var inte det jag ville komma fram till. Flera stycken tyckte att det var coolt att jag virkade. (Någon som vill kunna vara cool? (Ja, parentesen är riktad till någon.) Kanske borde det testas.)

Att få positiva ord för att man är sig själv, är ju väldigt trevligt. Att man kan tjäna pengar på att göra det man gör, är också något trevligt. (Och jag känner att jag vill tacka för tipset jag fick av Anna.) Mössor verkar folk vilja ha. Hittills har tre personer erkänt sig villiga att betala för mössor.

Så var det dags att för första gången känna att jag tillhörde klassen. Och vem sa att det var onödigt att gå Estetisk verksamhet igen? (Det var någon, men jag minns inte vem.) Att jag redan har ett MVG i kursen och egentligen inte alls behöver ha den, gör den inte mindre rolig. Den var snarare roligare med den här klassen, än med samhällsmänniskor som inte riktigt har samma lust att uttrycka sig. Andningsövningen var lite långtråkig, men ändå bra. (Och även Ing-Marie kallade den för "mental träning". Varför? Det är en avslappningsövning!) Sedan var alla lagom sega. (Att sitta still, blunda och fokusera på att slappna av, brukar ha den effekten.) Då blev det istället en "komma igång-övning". Och att hoppa omkring och fjanta sig i grupp till musik, var precis vad som behövdes för att ta bort den tryckta stämningen i klassen.

Sedan var det talkör i grupp som gällde. Visst var det inte riktigt samma sak att få en färdig talkör att arbeta med, som förra gången, då Born to bee wild skapades - talkören om den förrymda elefanten som trampar ner spädbarn och apan som stickar. Nu blev det istället den om bananer som är vridna åt höger. Att framföra den extra snabbt med inräkningen "tre, två, tolv, nio" och lite extra stämmor, visade sig vara ganska bra. Och jag var fast igen. Finns det ett bättre skolämne? Att i grupp göra saker man egentligen inte vågar och på det viset våga lite till, var precis vad jag ville ha. Så hysteriskt roligt att fåna sig. Och så, som ingenting alls, åt jag min första skollunch med klassen.

Att sedan stå i musikrummet och lyssna till när människor som faktiskt kan spela, spelade ihop, kändes både kul (att höra en metal-version av Sång till friheten var i sig ganska komiskt) och isolerande. Som om en tydlig gräns drogs mellan de som redan kan och de som ännu har väldigt mycket kvar att lära sig. Det kändes ändå skönt att jag kunde omge mig med musik på det sättet. (Och så lyssnar vi på Ing-Marie och hennes tal om att styra tankarna. Koppla över till musikaliska textreferenser och applicera på situationen. Ut kommer några ord ur en låt.)

With perfect sound, you bring me down
Hey, I'm not listening

Och nej, det passar inte alls perfekt, men låten kan fortarande få mig att vilja ställa mig på taket och sjunga alldeles för högt, utan att bry mig om hur det låter, med vetskapen om att det ändå låter hyfsat. (Hur många gånger har jag skrivit ner den här tanken förut? Ingen. Men det finns en mer allmän beskrivning i en av de två "boken om mig" jag har skrivit. Den som skrevs i nian, som fick stanna extra länge i lärarrummet, för att svensklärarna tyckte att de andra lärarna också skulle läsa den. Och nej, det var inte meningen att skryta. Jag behöver bara övertyga mig själv om att det var positivt att inte ta bort det här stycket ur bloggen.) Kanske ska man gå sång ett år? Det skulle vara kul.

Sedan var det ljudteknik med Urban och Henrik. Vi delades upp i två grupper. Uppdelningen blev tjejer-killar och förklaringen till varför var tillräckligt bra för att ingen skulle opponera sig. Jag kan dock inte göra den rättvisa och tänker därför inte försöka återge den här. Hur som helst vad det så det blev. Så, men en massa killar till vänster om mig (jag satt alltså längst till höger, om det var oklart) började Urban repetera det han hade sagt om el. Sedan gick vi in på ljud och hamnade till slut på mikrofoner. I slutet av lektionen kändes det som att jag hade varit den elev som hade pratat mest på lektionen. (Och det är här man får tolka helt fritt. Antingen var det för att jag svarade på frågor, eller så talade jag med människor jag inte vet mer om än deras namn och mörjligen också deras boplats och instrument.) Och att lära sig nya saker är bra. (Anledningen till att man går i skolan?)

Och så såg min skoldag ut. Jag har knappt sjungit idag, insåg jag för en stund sedan. Det känns lite tomt. Men ojojoj, vad roligt man kan ha i skolan. Och vem vet vad (är det bara jag som reagerar på tre ord med den inledande bokstaven "v" i rad?) som händer imorgon? Inte jag. Och jag vill faktiskt inte veta heller. Det visar sig. Hur tråkigt skulle livet vara om man visste allt i förväg? (Jag är jättevaken nu, vilket betyder att jag kommer vara jättetrött imorgon. Energidryck, någon? Jag är lite för lättpåverkad av dem, tror jag. Drack en idag och nu sitter jag här, med fingrar som vägrar sluta röra på sig.)

Resten av dagen har väl varit av allmänt ointresse. Pappa stressar mellan jobbet och det arbete han har tagit på sig att utföra för den person som troligen borde kallas hans flickvän, hur märkligt det än låter, när man talar om en 50-åring. (Han ska göra något i hennes nya lägenhet. Jag vet inte alls vad.) Och det spelar ingen roll hur han försöker gömma det. Oförutsedda händelser avslöjar sådant. Om jag kommer förbi här tidigt en morgon och inte förvarnar mer än tre minuter i förväg och sedan får se henne och honom stående på gräsmattan på baksidan av huset, finns det väl väldigt mycket som tyder på att jag har rätt? Eller? (Om någon undrar varför jag kom förbi tidigt, var det för att jag hämtade kläder, som skulle med till Uddevalla, den morgonen då vi åkte.)

Jag övade i och för sig lite (läs "väldigt mycket, men inte så effektivt") gitarr, om det kändes viktigt. Lite bättre hann jag bli, men till slut blev det bara en massa lekande och forskande i hur märkliga ljud man kan få fram med några spända strängar.

Och höga förhoppningar kan vara farligt, men just nu är det så. Jag lever på hoppet för ögonblicket, utan att tänka på vad som skulle kunna komma i vägen. Alla hinder är synliga, men jag tänker: "det löser sig".

If you truly do believe in something, somehow it all works out

Med förhoppning om att det ska finnas tid till att tala med far imorgon, tänker jag nu göra ett försök till sömn. Frågan är bara hur bra det kommer gå. Och när kommentarerna i sin icke-existens inte kan springa och gömma sig, får jag se till att påminna mig om att människorna omkring mig har annat för sig. Och jag vet att det är min egen uppgift att bryta tystnaden mellan mig och de andra. För vem skulle annars göra det? Nej, jag klagar inte. Jag bara undrar vad som har hänt. För det är inte bara här orden från andra har minskat.

I'm not saying anything you haven't heard before
I'm just trying to understand the way we are

(Och kanske har jag ett favoritband, för det verkar bara hamna ord från Justin i min blogg när jag citerar låttexter. Sedan måste jag bara påpeka att jag gillar hans frisyr.)