Tankeskrift

Efter en underbar helg (kort och kärnfullt?), undrade jag hur det skulle kännas att återgå till skollivet. Oron för att det skulle kännas som förra skolveckan var kanske lite väl stor (i några dagar tvivlade jag faktiskt smått på att jag skulle klara av den utbildning jag valde att spendera ett extra år i skolan för). På måndagen var det dock lite så, eftersom jag inte hade någon annan lektion och inte kunde bevisa för mig själv att jag kan. Tisdagens början var inte heller till hjälp, utan gödslade snarare mitt tvivel. Gehöret klarade jag helt enkelt inte av och körsången ville inte halsen vara med på. Gitarrlektionen gick inte framåt. Skoldagen var slut och tvivlet hade inte alls blivit utplånat. Snarare tvärtom.

Det var oviljan att åka hem och viljan att träffa mina vänner, som höll mig kvar. Klasskamrater kom och påminde mig om att de som inte varit med på skolfotot, skulle fotas i idrottshallen. Vi gick dit och de två sångarna oroade sig över att de skulle sjunga sina visor senare på eftermiddagen och jag följde med dem när de skulle gå och öva. En liten förfrågan om jag kunde kompa kom fram. Jag bad om att få se på pappret och märkte snart att jag kunde alla ackord som var med(!). Visst tog det en stund innan jag fick ihop det, men till slut spelade jag faktiskt, medan någon annan sjöng. Jag kände mig på riktigt initierad i den musikaliska världen. Öva in en låt på en kvart och sedan spela. Det var inte lika mycket förberedelse inblandat, och spontaniteten fick det att kännas mer, på något vis.

Oron gällande min hals är dock kvar. Men det löser sig? Förhoppningsvis utan att jag har för ont i halsen för att prata i en månad eller två. Och lite smårädd blir jag, när jag tänker på hur mycket jag skrev sist, med tanke på att vem som helst kan läsa det. Men det gör kanske inte så mycket. Och jag tror inte speciellt många läser heller.

Just nu känner jag dock att jag tänker alldeles för mycket och saknar därför sällskap. Att ha någon att rikta uppmärksamheten mot, lugnar tankestormen. Men då måste det vara någon som känns. Jag känner mig inte så ensam just nu, med det är väl för att jag fortfarande känner att jag har mig själv. Jag undrar dock hur länge jag kommer kunna lita på mig själv. Tankarna går ju sin egen väg. Till slut går de för långt. Men inte just nu. Nu blir det mat.