Tankeskrift

En sån där morgon då man bara kan resa sig omedelbart, utan att det känns som någon direkt ansträngning. Jag trodde att jag hade sovit ordentligt, men oj, vad fel jag hade. Det var bara förskjutning av energi. En tillfällig kick för att jag skulle komma igång. Kanske för att jag inte bara hade ansvar över mitt eget uppvaknande? Med en moder som jobbar natt, är det inte ovanligt att jag får ta ansvar för min broder.

Så jag såg till att han kom iväg till bussen och tog mig lite senare också själv dit. En överfull buss. Och jag som redan var överbelastad och tog upp plats för tre. Men det gick. Med armbågslåset som hjälp, lyckades jag gå genom Gallerian och vidare till skolan. Lämnade den ena väskan i skåpet och tog mig sedan till matten. (Jag gav bort ett stift till en pennlös klasskamrat. Det såg lite omständigt ut att skriva med den pyttelilla del han fick, men han klagade inte, utan verkade nöjd över sin påhittighet. Det var nämligen han som kom på idén med stiftet.) Då blev jag plötsligt otroligt trött. Visst brukar det vara tråkigt och ointressant, men jag brukar inte bli trött av det. Jag gjorde i alla fall mer arbete än jag skulle på den lektionen. Det är peppande att ha en planering när man inte har några som helst problem att följa den.

Matte är tråkpepp. Jag vet att jag kan, men det betyder inte att jag tycker om det. Ett roligare sätt att bli peppad på, är att ha brukspiano. Jag gillade det. Terapin i att trycka på tangenter som avger ljud. Och dessutom klara av allt jag fick i uppgift att göra. I ett musikämne! Det var nog främst det. Om jag bara hade suttit vid ett piano, hade det inte alls fungerat lika bra.
Att äta lunch är fortfarande något som bara inträffar ibland. Idag blev det inte så. Men jag hade förberett mig och hade annat att äta. Och så hann jag ju stämma min gitarr (men inte öva något) innan klassens proffsgitarrist kom vandrande. Plötsligt var det inte alls lika lockande att sitta där och öva. Den åkte ner i väskan igen, vilket gjorde att stämningen var förgäves. Jag gick på jakt efter människor att spendera resten av lunchen med. Talade lite med klasskamrater. Träffade andra människor. Många korta samtal. Alla verkade vara på väg till lunchen. Erik hade redan hunnit dit. Jag stormade (bara en liten överdrift) in i matsalen för att möta honom och efter tio minuter var jag tvungen att skynda mig därifrån för att ha en ganska märklig idrottslektion.

Jag kom till idrottssalen och märkte att jag verkade vara ensam om att ha idrottskläder. Lite synd var det om han som glömt sina väska på busshållplatsen och därför inte hade något ombyte med sig. Och eftersom det bara var jag, kändes det onödigt att byta om. Dessutom skulle vi ju bara paddla kanot. Klassen gav sig iväg till ån och de vattenfordon, vilka vi skulle färdas med under lektionen. Lite fart och glädje. En födelsedag brukar ha den effekten.

Men det blev inget kanotpaddlande. Den stora grå plåtlådan (som ofta betecknas som en container) gick inte att öppna. Det blev istället enhjuling för min del. Märkligt att det fortfarande gick så bra. Det var ju så länge sedan. Och sen kom tomrummet innan det var dags att spela igen. En del av klassen är jag väl nu? Det känns så. Lite utesluten är jag, men vad hade jag väntat mig, när de gör så mycket utan mig?

Spelandet gick bra, ur min synvinkel (det är väl den som räknas, när det handlar om mig?). Om man har ställt in sig på att man inte är bra, blir man inte besviken när det visar sig att det är så. Och jag blir bättre. Men det går långsamt.

En rak kronologisk redogörelse för min dag. Stelt.