Tankeskrift

Jag sover knappt fyra timmar och sedan har dagen börjat. Och jag ser som vanligt det motsägelsefulla i hur jag känner mig. Om jag inte har tid, varför slösade jag då två timmar på att skriva ner det? För det är väl så det är? Alla de där som inte längre är en del av mitt liv, trots att de faktiskt var människor jag ville ha kvar, vad hände med dem? Det var bara jag som sökte kontakt. Det blev jag som frågade, bad om lite umgänge och beviljades det. Men åt andra hållet gick det inte. Det har jag ju märkt. Jag är den som måste kontakta, i nästan alla lägen. Hur önskad känner man sig inte då?

Och jag verkar inte kunna följa någon röd tråd. Men jag vet inte om jag vill det heller. Jag tycker dock att det är lite synd att jag inte skriver något när allt vänder. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, dock, så det finns kanske en anledning. Och så vänder det inte riktigt. Jag vet inte riktigt vad som händer. Paniken försvinner? Jag får tillbaka lugnet som allt oftare mer känns som ett hinder än något annat. Eller någonting liknande.

Oerfaren. Känslan av att ha upplevt för lite. Men det är väl så? Jag som suttit instängd på mitt rum alldeles för mycket, ungefär hela livet. Eller åtminstone sedan jag började fyran. Det är sju år. Men kanske är det så det blir, när man först inser att man inte vågar prata och sedan blir slagen i ansiktet av någon man trodde att man kunde lita på? Alla kompisar, som bara umgicks med mig för att fördriva tiden. För någonstans var det tydligen roligare att göra något med mig än det var att göra det ensam. Kanske bidrog jag med någon känsla av uppskattning, för det var så det kändes. Jag såg upp till alla mina vänner och kände mig själv alltid otillräcklig.

Är det ingen som har tänkt på hur mycket jag anpassade mig till, eller snarare härmade och försökte efterlikna de jag umgicks med, förutom jag? Varför skulle det vara det, förresten? Ingen var ju där. Bara han som jag inte kan förstå hur jag ska se på. Han som slog mig i ansiktet och sa att han hatade mig, men sedan stod upp för mig när han blev tillsagd att sluta umgås med den tönt jag var, och fortfarande är, för att han tydligen tyckte att jag var en "jävligt bra kompis". Han som var ihop med min kusin och följde med till Uddevalla, som nu mera är centrum för ångest, höjden av isolering och ensamhet. Där människorna inte mår bra. Där alla lever instängda i sina rum framför datorn, djupt begravda i en bok eller görande försök att försvinna in i tv:ns värld. Eller så är de aldrig hemma. Och det syns tydligt hur lätt det är att dölja saker för sina föräldrar.

Vad hände med sommaridyllen? Sommarstugan vid havet rev de ner och byggde nytt. Nuförtiden bor de där året runt. Men allt det andra kom långt tidigare. Vändpunkten var nog den där gången när vi sov fyra stycken i två sängar. Eller snarare tre och en halv (inte för att jag har kul åt det komiska i situationen), eftersom jag sov mellan sängarna. Han, jag och tvillingarna. Jag var den enda som vaknade innan hon ringde. Usch vad ont det gjorde. All den intimitet som hade kunnat finnas i det hela försvann. Någonstans försvann också vänskapen mellan kusiner. Alla de gånger jag åkte dit för mina egna pengar, bara för att känna att jag hade svikit mig själv. Förnuftet hade jag som vanligt inte lyssnat på. Och jag tänkte inte på hur bra den vänskapen var, dum som jag var. Nu är det för sent. För mycket har hänt. Allt har reduerats till att jag får följa med, just för att jag är kusin och inte har något att göra där annars. Men att bo där i källaren och titta på tv-sänd konsert i ett helt dygn, med en kusin som faktiskt verkade vilja att jag skulle trivas, måste vara en av de saker som fick mig att orka.

Ett år innan var det en liknande konsert på tv. Jag minns det dygnet också. Jag tittade på tv hos mamma och hon sov med öronproppar. Att jag överhuvudtaget fick titta var ofattbart. Togs sedan bort från konserten av ett telefonsamtal och tanken "jag kommer bli lämnad ensam om jag sviker någon". Att välja bort en kompis för tv, kändes inte som något som skulle tas emot särskilt väl. Så jag hamnade i rummet där det hängde en vägskylt från Västerås på väggen. Ibland kallades vi till tv:n av hans far, för att kolla på något band som spelade på en av det många stora scenerna som för tillfället användes för välgörande ändamål. Det enda som hindrade mig från att stanna där var känslan av hur dumt det skulle vara att stå där i vardagsrummet, bredvid min kompis pappa, medan han var i sitt rum. Och det faktum att jag hela tiden blev tillsagd att komma tillbaka till rummet. Varför skulle jag göra något annat än lyda? Allt annat verkar ju bara göra folk besvikna.

Sedan åktes det någon gång under dagen till den där Åke. Oj vad länge sedan. "Bodde de inte ihop?", tänker mitt huvud. (Kommer verkligen ihåg hur dåligt jag mådde av att de skulle flytta ihop. Nej, jag ville inte ha honom där, men jag hade ingen röst, inget att säga ifrån med. Inget mod att tillgå och i mitt huvud inte heller någon möjlighet att göra något åt min situation. Jag visste ju redan då hur mamma är. Jag hade bara fått skäll och mått dåligt över alla ord hon hade riktat mot mig. Att försöka var inte värt något. Eftersom jag var tystlåten, inåtvänd och inte sa till någon hur jag egentligen mådde, tyckte och tänkte, fick jag stå ut. Förbättra situationen? Nej, varför det? Det är ju bara jag som mår dåligt. Ungefär så känns det som att jag har tänkt hela livet.) Det fanns faktiskt en sådan tid. Precis som det fanns en tid när mamma och pappa gjorde det. Och en tid däremellan. Det är den jag berättar om nu.

Så vi hamnade i alla fall hos Åke. Mamma skulle inte vara hemma och pappa jobbade. Idén om att vi skulle bo hos honom var ännu en av de saker jag absolut hade vägrat göra, om jag hade tyckt att det var värt att hjälpa mig själv. Hursomhelst hade jag velat sitta vid en tv hela dagen och bara glömma mig själv ett tag. Uppleva musiken. Inget annat. Som så många gånger både innan och efter. Glömma mig själv en stund och lyssna på ord som jag förstod men inte kunde se meningen i. För allt som spelade roll var känslan i musiken. Känslan av att kunna göra något, utan att vara någon annans problem. (NAP-fält köpes.) Känslan av att kunna tappa kontrollen i rätt läge och på så vis göra något åt allt det jag klagade på i mitt huvud, men aldrig nämnde för någon annan. För jag var för hämmad av alla gånger jag gjort så, och fått ord som "ryck upp dig" och "var inte så ynklig" tillbaka, med en hel del ilska som förrätt (för att få skäll och bli nertryckt för att man förklarar hur man känner är mat?).

Jag minns hans badrum och hur Nils lekte med katten, samt badade istället för att duscha, allt skäll han fick för det och hur jag höll mig undan. Att jag hade lyckats erkänna att jag ville se lite av tv-konserten när jag fick frågan och dessutom fått tillstånd att titta en liten stund hade kunnat vara den helgens ljuspunkt. Men jag kunde inte njuta av det alls. Jag kände hur hans åsikt om musiken fyllde rummet och hur hans föraktfulla blick mot tv:n reflekterades mot mig. Viljan att konfrontera honom ledde ingenstans. (Det skulle ju bara vara jag som mådde bättre av det. Jag har dessutom kommit fram till att den tanken dök upp i mitt huvud långt innan jag blev mobbad. Det tackar vi mamma och pappa för?) Jag stod ut ett par låtar, gav honom fjärrkontrollen och tyckte att det var bra att jag hade fått ett eget rum att sova i.

Åh, så konstruktivt av mig. Återberätta minnen. Älta. (Som om det här får mig att må bättre.) Och man mår ju så mycket bättre av det. Att påminna sig om att något jag tyckte var bra försvann och fullständigt bevisa att jag lever i en situation jag aldrig har trivts i. Tack till mig själv för min briljans. Och nu är jag sur på mig själv för att jag har skrivit ner allt det här. Jag hatar att må såhär och jag hatar mig själv för att jag skriver ner det här som ett "jag mår så dåligt"-inlägg.

What I really meant to say, is I'm sorry for the way I am.