Tankeskrift

(Ibland är det så svärt att sammanfatta att jag låter bli. Därför blir det ingen uppdatering, utan istället en hel del tankeskrift, som är mycket deppigare än jag känner mig. Jag hoppas att det inte gör något.)

Jag känner igen mig själv så otroligt tydligt när jag sitter här mitt i natten med Linkin Park i öronen. Deras Hybrid Theory EP, som till största delen består av Mike Shinodas framrappade ord, är något av det deppigaste som finns, samtidigt som det sägs att hiphopare i genomsnitt har bättre självförtroende. Det var inte det jag ville säga. Jag känner igen situationen att sitta ensam i mitt rum, kännandes att tiden inte rör sig, med musiken som bakgrundsljud till något annat. Oftast tankar. Och jag undrar om - trots att jag inte fokuserar på musiken - orden når in i mig och påverkar hur jag tänker och känner. (What came first - the music or the misery?) Inte på ett direkt plan, för inget känns verkligt när jag sitter där. I någon sorts trans, där jag bara gör. Musiken är en brummande vägg att fästa minnen av det jag utför i detta tillstånd.

Och så, ibland, hamnar istället musiken i fokus. Jag sätter orden jag hör på situationer som kommer uppstå, eftersom jag tror jag förstår hur det kommer kännas när händelsen väl inträffar. Men hur fel har jag inte haft? Jag trodde att jag skulle vara konstigt tittad på av vissa personer genom hela högstadiet, men hade sedan en av de som mycket god vän. Eller var han verkligen det? Tyckte han bara synd om mig och försökte förhindra att de andra gjorde det värre? För han försvann ju. Han fanns bara tillgänglig när vi delade samma intresse. Ett som jag tappade. Eller försökte han nå mig, utan att jag tänkte på det? Gav han upp till slut, eftersom jag inte visade något intresse till något av de förslagen han kom med? Han hade kanske inte förstått att jag saknade motivation och behövde övertalas i alla sammanhang. Att göra ett val. Har jag lärt mig det än? "Att inte välja är också ett val."

Men det är kanske så, när man blir motarbetad hela sin barndom. Till slut lärde jag mig att det inte är värt att försöka, för det är inte meningen att jag ska lyckas. När skolan började fanns ett hopp om förändring. Jag visste ju att jag kunde. Om jag bara kunde få visa det, skulle jag kanske få som jag ville. Kanske skulle mina föräldrar inte avfärda mina önskemål, om det var stolta över mig. Men skolvärlden var likadan. Gör inte som du vill, utan rätta in dig i ledet. Jag gav upp det också och grät sedan för att mamma tvingade mig att göra läxan när det var barnprogram, eftersom jag inte brydde mig om den. Att skriva "A" tjugo gånger efter varandra kändes inte viktigt, när jag kunde läsa flytande.

Att gå till skolan blev något som motiverades med plikt. Skolplikt och mammas lydighet gentemot lagar och regler, fick mig att sitta dagdrömmande, sovande eller ätande en kall, vattnig falukorvsskiva mellan ett hamburgerbröds två delar i ett klassrum där de andra - som fick sina fiskburgare när lunchen började - för länge sedan ätit färdigt och sprungit ut för att leka, med en lärares ögon ständigt på mig, som för att snabba upp mitt motvilliga ätande, så att hon också kunde gå därifrån. Skolbänken blev min isoleringscell, där jag stängde in mig i två års skoltid.

Visst hade jag ett liv utanför skolan. Till större delen på skolgården, där jag smått skämdes för att de flesta av mina vänner var tjejer. Samtidigt förstod jag dem inte riktigt. När jag sedan upptäckte enkelheten i killars (för någonstans ligger det något i påståendet att killar är mer enkelspåriga) umgänge, följde jag med och härmade och försökte intala mig att det var här jag hörde hemma. Samtidigt fanns tryggheten i att känna människor, som höll mig kvar bland tjejerna. Och där stod jag, mitt emellan. (Funderade du också på att byta kön när du var nio?) Och mitt emellan känns det som att jag har levt hela mitt liv. Inte bara på det viset.

Det känns som att jag har upplevt lite av allt, men aldrig riktigt hört dit. Som om det inte är meningen att jag ska känna mig tillhörig till något. För man måste göra ett val där - bestämma sig för vad man ska göra, utefter vad man vill. Men jag lärde mig att det inte var värt att anstränga sig för att uppnå något. Livet var bara något man skulle ta sig igenom. Jag hade inga åsikter, för de jag vågat uttrycka hade stått mig dyrt. Ingen visste hur jag mådde, för "hur mår du?" var bara en artighetsfras, som ställdes av människor jag inte ville släppa in. Jag vågade inte släppa in någon. Egentligen var det reglerna som satt för djupt rotade i mig. Man besvärar inte andra människor. Och jag förvånas över hur jag häller ur mig allt det här, utan att det känns överhuvudtaget.

Och så kom hoppet på riktigt när gymnasiet satte igång. Jag hade inte valt linje. Mamma hade övertalat mig. För hon kan vända allt till sin fördel i en argumentation. Hon vänder bort alla mina argument och gör dem obetydliga, utan minsta ansträngning. Så jag stod där, med kuben (som inte heller var något jag började med, utan något jag härmade) i hand, instängd i min värld. Det var jag, kuben och allas ögon. Det var skönt att märkas, på ett sätt som nästan kändes kusligt. Det kändes som en falsk glädje, eftersom jag försökt undvika uppmärksamhet. Jag härmade någon annan för att känna mig unik. (Är det bara jag som ser idiotin i det?) Men det är ju så jag har levt mitt liv. Genom härmande. Vem var jag under den mest intensiva rollspelstiden, när vi var så många att vi aldrig kom någonstans? Det var min version av Adde som levde där.

Plötsligt blev jag någon. Jag var rolig. Inte visste de att jag bara var en dålig kopia av någon annan. Identitetskris och känslan av att jag aldrig skulle duga som mig själv växte sig enormt stark under mellanstadiet. (Och jag vet att texten hoppar fram och tillbaka, men den flödar ut ur mitt huvud. Tankar är inte alltid kronologiskt ordnade. De är inte ens logiskt ordnade.)

Men det var gymnasiet. som skulle börja. Lovet hade innehållit otroligt lite. Jag hade lärt mig åka enhjuling och lösa kub (återigen - härmar för att känna mig unik, oavsett hur korkat det är). Läsåret var bara något jag skulle ta mig igenom. Jag tänkte att jag åtminstone skulle se till att inte välja kläder efter hur andra skulle se på mig. Om jag skulle bli mobbad, skulle jag åtminstone vara den jag trodde mig själv vara. Så positiv var jag.

Den där skollunchen. (Det är intressant att man redan efter någon dag kan avgöra vilka i klassen jag kommer spendera mest tid med. Samma sak var det på Stålfors, men det var inte alls lika bra. Så ytligt att man bara hängde ihop för att det kändes mycket värre att vara ensam.) Rasmus var så jobbig, men vem skulle inte vara jobbig, när jag tänkte som jag gjorde. Jag ville bli lämnad ifred i de tre åren jag gick gymnasiet. Jag hade till slut lärt mig att strunta i allt och bara släpa mig igenom livet som jag blev tillsagd. (Fight Club-association!) Då kommer han och försöker lära känna mig. Men när någon frågar, svarar man. Sedan handlade inte skolan bara om att vissa ämnen var roliga och att jag ibland träffade på Eriks klass och bara lägga alla bekymmer åt sidan en stund, för att ha det ganska bra i en kvart eller så. Känna att jag hörde till för en stund. Där var jag en självklarhet, en återkommande konstant, som aldrig gjorde något speciellt. Jag var bara där och fyllde mitt inre med en känsla som skulle kunna hålla mig igång ett tag till.

Och nu är det bevisat. Jag är inte bra på att visa tacksamhet. Men det lilla, som ingen verkar tänka på, hjälpte något otroligt. Och jag har gråtit i förtvilvan, samtidigt som jag genom luggen såg att  personen jag talade med inte märkte det alls. Jag har märkt att jag övade bort känslovisandet, precis som jag har hävt nysreflexen. Sexton års självvald isolation kan göra så. Men det verkar gå fortare lära om än det var att öva bort. Och ibland är viljan att hjälpa allt som behövs, så länge den märks. Sedan har jag inte riktigt kunnat öppna upp. Just därför kunde jag inte få någon hjälp. Så det var mitt fel. Och tryggheten i att ha någon som varit med sedan dagistiden. Jag har inga ord, förutom "tack", vilket känns väldigt otillräckligt.