Tankeskrift

Varför? Sitta uppe hela natten och läsa tills ögonen inte ser längre och samtidigt känna att jag inte borde läsa. Om det nu finns något "borde". Min bror har ju i alla fall påpekat att det enda måste som finns här i livet är att sluta leva. Allt annat handlar om viljestyrka och annan motivation. Och här skulle jag kunna dra upp allt om min brist på motivation och min näst intill obefintliga viljestyrka. Om hur jag ofta gör halva löften. Löften som egentligen inte är några löften, men jag får dem att kännas så, för att kunna göra något. Det ät så jag har insett att det inte finns någon trygghet i ensamheten. Kanske för andra, men inte för mig.

Jag läser och känner. Känner igen mig till allt är så blandat att det inte längre går att urskilja hur jag mår. Känner igen mig i det. Känner igen mig i att inte känna igen mig. Och jag är så trött på att göra såhär. Vill inte ha nyfikenheten, men vill ändå ha mer av den. Jag vill vara nöjd med hur jag har det och ändra på alltihop. Jag vill ha en förståelig vilja och motivation att följa den, som inte handlar om några löften eller pliktkänslor.

Och allt, verkligen allt dåligt det finns någon möjlighet att ge mig skulden för, väljer jag nu att skylla på mig. Fråga mig inte varför, för jag vet inte. Kanske har jag någon idé om att jag kommer bli arg på mig själv och kunna använda ilskan som motivation? Har jag inte lärt mig att det bara är dåligt. Jag mår inte bättre och risken finns att jag får andra att må dåligt. Och så sur på mig själv. Jag vet varför. Jag är trött på att känna mig som en lögnare, när jag vet att jag talar sanning. Kan man berätta precis allt? Går det? Är det vad jag måste göra för att sluta känna mig lögnaktig. Försöka se till att någon vet allt? Eller misstolkar jag mig själv? Det vet jag ju att jag är bra på.

Och musiken fungerar inte. Men vad hade jag väntat mig? Det är ju jag. Musiken fungerar inte, när jag vet att jag behöver något annat. Felet är att jag inte vet vad jag behöver. Och någonstans under allt det här bestämde jag mig tydligen för att stanna uppe så länge som möjligt. Varför? Och motivationen finns inte, så jag försöker inte ens ändra på det. Fan, vad jag är trött på mig själv just nu. Men jag vill inte vara någon annan heller. Kan jag inte bara förstå? Har någon insikt till salu?

Taklampan är fortfarande tänd, för att ljuset ska hålla mig vaken. Jag vet inte om jag vill släcka och sova. Och jag vet inte om jag vill skriva det här och få det ur mig, eller om jag vill ta bort det här och ha det kvar i mig, utan att få någon att oroa sig. För jag vill inte att någon ska behöva oroa sig för mig. Samtidigt vill jag inte sitta här ensam och känna att det inte finns någon som bryr sig. Men eftersom jag började skriva det här, antar jag att det fanns en vilja att dela med mig. Eller var det för att någon sa sig vilja ta del av mina tankar? Jag komplicerar bara allting. Och oavsett hur jag gör känns det alltid som att jag sviker någon. Ibland är det samma person jag sviker som jag låter bli att svika. Det känns alltid som att jag måste välja.

Och jag har inte tid med skolan, känns det som. Jag har mer tid än alla de andra i min klass, men det känns ändå otillräckligt, för att jag känner att jag inte räcker till. Det känns alltid som att jag behöver tid. (Är det det här som kallas stress? Är jag stressad? Jag brukar nämligen säga att jag inte blir stressad. Sanningen är kanske att det är väldigt svårt för någon annan än mig att stressa upp mig.) Mamma och pappa tyckte att jag slösade bort ett år av mitt liv, som började om gymnasiet. Det känns snarare som enda gången jag har försökt se till att få den tid jag tycker mig behöva. Men den räckte tydligen inte. Samtidigt glider jag längre ifrån vännerna och tar mig inte in i den nya klassen. Jag frågar mig hur många av människorna jag känner som fortfarande läser här.

Idag fick jag höra uttrycket "friends in quotes (they're not calling)" i två olika låtar och orkade sedan inte tänka på vänner alls. (Jag bara önskar att "vi hörs" inte hängde så mycket på mitt ansvar. Det känns alltid som att jag tvingar mig på människor. Jag tilltalar och får svar. Det skulle vara skoj att få vara den som tar emot en hälsningsfras först för en gångs skull.) Trött på mina tankar. Trött på min motivationsbrist. Trött. Till slut har kroppen funnit motivationen till att se till att gå och sova. Eller ljuger jag för alla nu igen? Eller känns det bara så? Är det ett sådant där inlägg som inte alls kommer stämma överens med min självuppfattning när jag vaknar imorgon? Ett som för mig att känna mig som en lögnare? Ett som bara får mig att må ännu sämre? Spelar det någon roll? Likgiltighet är min motivation. När inget spelar någon roll, säger förnuftet att jag borde sova och jag har inget att säga emot. Nu ska jag alltså sova. Men först, väldigt positiv musik (ironi). Sådan jag har i överflöd.

Sov väl. Eller nåt.