Va?
Att gå till skolan långt innan jag börjar, är inte längre något som känns ovant. Jag började med att gå på jakt efter min vän. Jag hade ju lovat honom att jag skulle köpa jeans med honom (eller sa vi bara något om det?). Innan det fanns tid till det, skulle Erik (det kanske är bra att berätta vem jag talar om?) ha svenska. Efter att nu ha följt med på den lektionen och därmed haft en lektion Svenska B, verkar det vara en riktigt enkel kurs (det tittades nämligen på Troja hela lektionen). Sedan åts det lunch innan vi vandrade ungefär hundra meter för att komma till stan. Lite prat och en stilla undran varför en skjorta som inte var speciell på något vis, kostade tre gånger så mycket som byxorna jag köpte. Samtidigt undrade jag över varför jag hittade rätt på första försöket idag, men provade massor igår, utan att hitta några byxor jag var helt nöjd med. (Jag talar storleksmässigt. Det är fortfarande samma byxmodell.)
Jag bytte om direkt. (Om man vet hur mina andra byxor ser ut, vet man också varför jag bytte direkt.) Ingen (utom Martin) märkte att jag hade bytt. (Ibland hjälpte det inte ens att jag pekade på byxorna och utropade "ta-dah!". Fick då ett "va?" till svar.) Kändes positivt (ironivarning). Men jag var nöjd med dem. Jag gillar mina nya byxor. Med det sagt, blir det naturkunskap.
Men inte något av det väntade. Hela lektionen gick åt till att diskutera det som hade sagts på radion om att jorden skulle slukas av ett svart hål. (Det hela har att göra med att CERN (den europeiska organisationen för kärnforskning) har satt igång sin nya, jättestora partikelaccelerator, i ett försök att framställa antimateria eller mörk energi. Något av dem är det. Känns det igen?) Någon (för jag måste väl inte nämna vem?) kom med åsikten att det var en risk på 50%. Oddsen var 50/50. Och argumentet lät såhär: "antingen händer det, eller inte". Strålande logik! Jag tyckte det var ett väldigt skoj sätt att förenkla världen på. (Om jag verkar håna någon här, var det inte alls meningen. Visst var det inte det mest genomtänkta av uttalanden, men det var ett intressant synsätt.)
Kultur- och idéhistoria! (Ännu ett ämne som förtjänar ett utropstecken.) Inte ett ämne som jag har, men vem sa att jag inte kan gå dit ändå? När läraren är den enda lärare som vet något om hur jag mådde i våras och dessutom min förra klassföreståndare och svensklärare - den lärare jag kommit bäst överens med under min skoltid - brukar jag ha tillstånd att besöka lektionerna. Att hälften av de som går där är gamla klasskamrater, hjälper också till. ("Don't be a stranger. Come visit us." Uppmaning från Ingela, svenskläraren som använder lite för mycket engelska, enligt henne själv. Om jag blir uppmanad att komma på besök, borde det väl vara okej att jag kommer? Nu har jag använt ett helt stycke, nästan helt och hållet till att förklara varför jag får gå på lektionerna i kultur- och idéhistoria.) Hur som helst var det en kul lektion. Finfint ämne, med kalasbra lärare. Sam-kultur är bra. Ingela är bra. Och Rasmus trivs. Det är bra.
