Tankeskrift

Inte förvånad, inte arg. Knappt ens besviken och på något vis inte ens särskilt förvånad. Som om jag vetat att det skulle bli så här. Och jag behöver inte ens stanna upp för att se varför längre. Tusentals färdigtänkta tankar, förenklade till förståelse. Det blir kanske så, om man spenderar en del av sitt liv enbart med att försöka förstå. Oförmögen till ilska, efter att ha förbjudit den så länge.

Försvunna ord som ger en suddig bild av något som inte setts på länge. Någon form av känsla. Lite mer än inget alls.