Tankeskrift

Solen värmer utsidan, men får insidan att kännas kall. Ändå är jag på något sätt tom. Bortdomnad. Klädd i färgglatt, utan att märka det själv. Något fattas. Lever parasitiskt på andras glädje och hoppas nästan på att den passiva känslan ska försvinna så fort jag blir ensam. Så att den kan bytas ut mot någon riktig känsla. Vilken som helst. Trött på blanka papper, tomma golv, ord utan betydelse och att försöka dricka sig mätt, när matlusten vägrar infinna sig. Illamående, sång och vatten, i en svartvit värld som luktar konstigt.

drowning all dolls in concert halls, the curtain hits the cast
they parade like perfect ponies, but it never lasts
it never lasts