Show me how it ends...
Sviker någon medvetet, utan att avslöja det. Sviker någon annan utan att tänka på det. Blir sviken av andra, men lägger ingen större vikt vid det. En händelserik dag passerar, utan att jag riktigt tar del av den.
Det där ansiktet. Ett något. En del av mitt liv jag inte kan förklara. Att alltid vänta sig att det kommer vara sista gången man ser det när man kommer dit och sitter bredvid, medan det högljudda samtalet fortsätter, ackompanjerat av ett irriterande tjut. Rundgång. En återkommande rutin. Och det tydliga minnet av en svidande kind, medan jag såg på det där ansiktet. Brist på känsla. Kommer det ens kännas när det tar slut?
Vad som en gång betydde något, har reducerats till något man bara frågar för att ha något att säga, verkar det som. Ibland blir det kanske bara så. Inga ord används, men det känns som att de behövs. Hur ser du mig? Frågor jag aldrig vågar ställa och förvirrande tystnad. Halv medveten om tillvaron, som om jag inte förstår vad som händer.
Evigt tvivel. Kanske ser jag inte meningen med det. Eller så tror jag inte på den.
