Tankeskrift

Låter bli att förneka tomheten och omfamnar inget. En väntan som till synes ännu är utan slut. Och jag vet inte varför. På något vis oförmögen att möta dagen. Vänder mig bort och låter tiden åter passera. Förbränner tid och förhindrar svältlukt. Förhindrar undermedvetet mitt eget välmående och kommer sedan på mig själv med att tänka att det är andras fel. På vilket sätt? De ord som nådde mig besvarades inte ens.

Angränsandes apati, sittades med uttrycklösa ögon fästa mellan verkligheten och något, vilket endast kan beskrivas som tanketystnad. Försök att få fram något ur detta ingenting, alltid benägen att ifrågasätta, sällan benägen att svara.

Varför?
Jag vet inte...

Funderingar över om det jag skriver är sant eller inte. Hur definierar du sanningen? Fast i förvirring.

My imitation of life
my litigation of life
it's something easy to find
inside the shade of your eye

nobody knows the way to make it go away
it's just a phase

Förklara ditt liv, utvärdera det
"Jag undrar om du är olycklig och varför du är det isåfall"

Oförklarliga känslor och händelsebrist. Om matintaget avstannar, ger kroppen till slut upp. Vad händer med dig om livet avstannar? Trött på att allting ligger längre fram. Ett icke-existent nu att leva i. Men det kanske har mer att göra med mig än allt annat. Kanske är det mig det är fel på. Detta är en nerförsbacke - varför är den så jobbig att gå? När kommer nästa kulle?

Don't make me wait