Tankeskrift

Den stora tomheten infann sig aldrig. Jag förväntade mig att jag skulle tömmas igen, på samma sätt, med ett uns av lycka, som varade några ögonblick. Det jag sökte var kanske egentligen varken vad jag behövde eller vad jag ville ha. Borde jag inte ha lärt mig att jag aldrig riktigt kommer känna mig själv? Jag har ingen aning och allt är som det brukar vara, på ett sätt som det aldrig varit förut. Ord utanför mitt fönster, från en sommar av vidskeplighet och märkliga handlingar. Sånt som inte finns kvar, som jag kunde ha sett i somras - som såg mig. Taket förlorade sin magi den sommaren, men bron lever kvar. Panikväxten sitter i, i en tid där det som försvann då finns kvar. Ingen förstår hur.