Tankeskrift

Jag vet inte längre vad som har hänt. Mitt minne brukade fungera. Men det spelar ju ingen roll nu. Människor ser, men vägrar acceptera, blundar hårt och försöker i blindo en gång till med något de innerst inne vet kommer misslyckas. Vi kallar det hopp, som manifesterar sig i ändlösa försök att få kontakt med någon som tydligare och tydligare drar sig undan.

Men allt fungerar, på något sätt. Och så syns allt det här, som jag vet kommer förstöra allt det. Hon som håller allt för hårt i något hon aldrig haft och hon som når fram via andra. Ord som inte avlöjas. För om jag inte visar vad jag inte vågar, kanske jag har mod att utföra det, och se allt det viktiga förfalla, medan jag befinner mig någonstans där det för stunden inte spelar någon roll att jag förstör allt jag egentligen känner till för en känsla som snart kommer sönderfalla, när grunden sedan länge har fallit och viktlösheten avtar, samtidigt som siffrorna på vågen fortsätter sjunka.

För egentligen har ju inget förändrats.