Tankeskrift

Jag saknar tiden när vad som skrevs faktiskt innehöll de egentliga problemen. När osäkerheten som i slutänden ledde till att även mina bästa vänner tystnade var fullt synlig, och orden som skrevs här visade sin betydelse, om än inte på det tydligaste av vis. När det fortfarande fanns något som fick mig att uttrycka hur jag egentligen kände. När jag fortfarande hade någon form av aning om pågick och hur det påverkade mig. Där det fanns någon sorts teori om vad som hade påverkat mig hur och på vilka sätt livet egentligen inte fungerade för mig. Innan allt var "upplysta" insikter om människosläktets indirekta självdestruktion. Innan all denna tankeverksamhet så många ser upp till och avundas förstörde vad som fick mig att känna mig som något som kunde ha haft en betydelse.

Det är fortfarande något som inte stämmer - som inte fungerar. Och jag tror att det jag behöver är just vad jag inte kan ha, på grund av de omständigheter jag befinner mig i. Och vännerna fortsätter tystna, samtidigt som min osäkerhet gör att deras tystnad tas som signaler om att de vill lämnas ifred. Men jag kanske har fel. Jag kanske alltid har fel. Snälla, låt mig ha fel.