Tankeskrift

Det går sönder igen. Allt jag håller inne tar upp för stor plats.

Låt mig leva mitt liv och lära mig av mina egna misstag.

Det har nästans gått ett år igen. Någon som minns vad som hände?

Jag skrev ett brev under kvällen, packade ihop allt, pratade med min bror och fick stöd. Han är en mycket bra människa. Den morgonen bar jag runt på en stor väska hela skoldagen. Och sedan åkte jag till en tom bostad och gjorde mig hemmastadd. Kunna vila från problemen. Fly för en stund.

Vi pratade om vad jag hade skrivit i brevet. Hon fick mig att skämmas över att jag skrev det. Sedan kom vi överens om att vi båda skulle försöka mer. Vilket vi gjorde. Ett tag.

Men det var ju inte det som var problemet. Jag hade bara inte insett det. Så fort jag kom tillbaka, blev jag uppläxad av honom. Vad hade han att säga om saken? Varför skulle han lägga sig i mitt liv? Kan mamma ge honom den rätten? Vad var tanken med att klaga på mig? Att jag skulle fatta att jag gjorde fel, när jag gjorde det enda jag kunde för att nå ut? Att jag skulle må dåligt i hans ställe?

Det började dock långt innan det. Vi fick sova hos honom någon gång, när mamma jobbade. Självklart kunde vi inte vara hos pappa. Det var ju en mammavecka. Och så kunde vi ju lära känna honom. Jag stod framför mamma och kände hur jag skrek på insidan, hur jag ville bryta ihop, gråta och vägra, medan en annan del av mig höll tillbaka och tänkte varför göra så, när hon ändå bara kommer skälla och skrika "ryck upp dig"? Ja, jag grät, men inte när någon såg det.

Sedan fick vi höra att vi skulle flytta ihop med honom. Jag såg inte mening i att vägra, när det ändå inte skulle ge något resultat. Och varför skulle jag försöka styra någons liv, när jag hatar när andra försöker styra mitt? Jag har ingenting alls emot uppmaningar och att folk försöker övertala mig, men tvinga mig inte till något. Det finns bara ett måste i livet. Att nå slutet på det. Det påpekade min bror.

Efter att ha bott med honom i lite mer än två år, rymde jag till min far, talade med min mor, till ingen nytta och fortsatte nedåtspiralen som var mitt liv då.

Och nu är jag här igen. Imorse stod det i tidningen om att känslan jag hade var lugnet före stormen. Det stämde nog ganska bra, men jag tror mer på att mitt undermedvetna gjorde att det blev så, än att det var bestämt i förväg.

Och den här gången vet jag att det är han som är problemet. Varje gång jag hör honom uttrycka någon åsikt, vill jag bara skrika. Men jag skickar inte ens en föraktfull blick. Jag blundar och skakr huvudet så lite som möjligt. Bara så jag märker det. För vad är det för mening med att röra till det här ännu mer? Är det inte jobbigt nog att jag pekas ut som problemet i den här delen av familjen? Så jag låter honom ta mina saker, låter honom få som han vill. Låter honom styra mitt liv bakom ryggen på kvinnan som fött mig. Kvinnan som han förlovat sig med. Hemligheter och dolda konflikter. Inget nämns i hemmet. Inget nämns.

Inte förrän jag exploderar. Då händer det att något syns. Kanske kan jag visa något. Men ni är inte rätt människor för att se. Men jag antar att jag måste visa någonting för att kunna få lämna det här stället.