Tankeskrift

I feel it every day
I feel I'm in my way
I feel it swell up inside, swell up inside, swallowing me

Allt vrider sig runt. Här igen. Jag förändras snabbare än vanligtvis, samtidigt som förändring är något som inte hade behövts. Men det är inte randigt på samma sätt den här gången. Som att jag kan förutse vad som kommer hända, men ändå inte har någon möjlighet att förändra det. En film jag läst boken den baserats på innan. Små skillnader, men inga större överraskningar. Och hur ändrar man handlingen i en film som spelas upp?

Nej, det som ekar i huvudet är erfarenhet. Jag vet inte alls vart det här är på väg. Och det läskigaste är att jag inte själv vill vart jag vill att det ska ta vägen.

Spegelbilden visar återigen bristen på mig, precis som varje gång. Gropar överallt. Men jag tror det är på väg åt rätt håll. Å andra sidan kan det vara så att jag lurar mig själv. Jag vet ju hur det är. Men det måste ta slut snart. Allt godis som köps, för att jag inte ska känna mig rädd för att tyna bort. När talen blir för låga igen, kommer alltid samma panik. Och med den, aptitförlusten. Paradoxer i min verklighet. Och jag har försökt så länge nu, men känner fortfarande hur jag konstant håller på att försvinna. Som om inget vill stanna kvar i min ogästvänliga kropp.

Feed beyond our need
So pardon me this part of me

Everytime I see myself there's always something wrong with me