Tankeskrift

Än en gång syns det tydligt att inget är tydligt längre. Det är tillbaka och det enklaste skulle vara att bara gå därifrån, men jag känner mig själv. Det kommer jag väl inte kunna göra? Och vem sa att den enklaste vägen är den bästa? (Återigen finns inga tecken på vad jag egentligen tycker. Men det beror väl på att jag inte vet själv?)

We make it so damn easy, we get bored

Plötsligt stopp i maskineriet. Men det kanske är för att dagen gick som jag hade tänkt. Åtminstone nästan. Gitarrspelandet uteblev. Vad hade hänt? Hade det blivit värre även i hans värld? Att stöta på honom i verkliga livet är något helt annat.

Studsboll och undvikande. Prat som togs lite längre. Och som vanligt satt jag tyst för det mesta, i brist på anekdoter. Och det undras, som så många gånger förut, varför mitt liv alltid verkar så händelselöst, när jag får höra om andras. Är det så?

Och det finns fortfarande inga svar att hitta när jag tittar på frågorna. Men den här gången låter jag det vara. För det har tagit en annan väg, men har nu nått exakt samma punkt som för ett år sedan. Det är inte längre möjligt att vända detta. Och det är fortfarande lika sant att man måste lära sig av livet, istället för att försöka glömma bort det. Man kan inte alltid hållas upp av andra.

it's time to sink or swim
to see who gets scared when the lights go dim

Hur mycket av mig kommer försvinna nu?