Tankeskrift

Det är ingen lögn, bara en annan vy av sanningen. En vy som snarare ser förbi den än visar den. Förvirrande ord som ser till att undvika att berätta för mycket. För hur skulle världen se på mig, om de fick se allt? Det finns anledningar till varför jag gör som jag gör. Kanske kommer de märkas någon gång.

Det är helt galet. Ett och ett halvt år har passerat. Och jag har tjatat om hur mycket som har förändrats så många gånger nu. Att komma till skolan och tänka: varför ska jag försöka förfalska mitt liv i tre år till? Det blev den största framgången. Min nya förklädnad var mitt riktiga jag. Efter ett halvår i vad jag trodde var den perfekta klassen tog dock skolgången ut sin rätt. Jag ville därifrån. Tankar om att jag aldrig skulle kunna vara nöjd. Jag hade ju hittat den perfekta klassen, med en enda tydlig fläck.

Men det visade sig snart vara så fel. Jag lyfte blicken från kuben, efter en usel resa till Spanien, och kastades ut i ett hav jag inte klarade av att simma över. Men når jag kom därifrån, visste jag att min syn på klassen hade varit en illusion. Ytan sprack och sedan dess har jag aldrig ångrat beslutet att lämna den, även om den också höll sina underverk. För jag kan fortfarande inte fatta att någon lyckades vinna min tillit efter det misstaget.

Sedan började kulisserna falla även i hans del av världen, medan jag trodde en lögn som gav mig glädje. För en tid var allt omvänt. Allting gick fel, men det syntes mer och mer att ljuset vägrade försvinna. En demon räddar fallande änglar, och finner något fantastiskt, efter det första snöfallet, vid vilket min värld visar sig se ut på ett helt annat sätt än jag trodde. Men det löste sig ju. Och jag blev ju inte av med så mycket.

Och på ett sätt började förra året om. Varför ska vi göra allt igen?

Så jag tar en annan väg och hoppas att misstagen från förra året har lärt mig något.

Don't call it a comeback