Tankeskrift

Ibland gömmer man saker från alla. Till och med från sig själv. Det brukar kallas förnekelse. Problemet med att göra så är att man ofta avslöjar sin egen lögn. Man kan se i sin spegelbild att man inte är så glad, trots alla dagens skratt. Men det kanske var värt ett försök, i alla fall.

Egentligen är det väl mitt fel att det är såhär? För det var ju jag som flydde. Som vanligt. Jag tömdes igen. Blev kall och ihålig. Som om allt bra försvann i stormen från rädslan. När jag blev paniskt rädd för att göra fel, förlorade jag förmågan att göra rätt. Och hur pratar man om något som är så komplicerat? Man kan aldrig berätta mer än en sida av historien. Detaljer lämnas ut, som får en att känna sig som en lögnare, på samma sätt som gårdagens sanningar.

Jag hade besök idag. Precis som det förra besöket, fick det mig att känna mig ännu mer ensam. Paradoxer i en verklighet bestående av stora mängder fiktion och abstrakta tankar. Där man önskar att man hade något vettigt att säga. Där allt man känner inte går att fästa på något egentligt problem. Vad gör man i den verkligheten? Försöker man hitta problemen? För det finns alltid sådana i ett liv. Som att man stänger in sig i sitt rum jämt, för att man inte mår bättre av att umgås med de andra människorna som bor i lägenheten. Bara för att ta ett exempel.

Och jag vet inte längre om jag är ledsen över allt det här, eller om jag mest är arg för att jag skrev ner det. Som att det var fel att försöka nå fram till någon. Men är det inte för att jag inte vågade nå fram till någon, som jag skrev det här istället? Eller fanns det ingen i närheten, när jag till slut kände mig redo att berätta något? Kommer någon någonsin veta svaret?

When you forget I'm here, I'm not