Tankeskrift

Jag ser personer i andra personer. Ser ett ansikte med ögonen och ett annat i tankarna. Förvirrat sinne som försöker hitta något stadigt, eller är det saknad som leder till detta? Ansikten som inte setts på länge syns i bakhuvudet, medan ögonen möter ett ansikte från en svunnen tid. Något som tog slut utan att jag riktigt förstod att det gjorde det. Långsamt tynade det bort och sedan frågade jag mig var det hade tagit vägen. Många gånger har det hänt. Men ibland känns det inte som att det ät värt mödan att hålla kvar.

Snart har det gått ett år sedan det hände. Det har beskrivits som ett misstag. Men kanske var det något nödvändigt. Något att lära sig av, oavsett hur jobbigt det kändes. Fast i det förflutna, men inte längre hämmad av det. Tankar som aldrig lämnar svunna tider, medan livet svävar vidare.

What it meant to me will eventually be a memory of time when I tried so hard