Tankeskrift

Men nej, jag hade fel, gällande en sak. Oj, förlåt för dessa hemska anklagelser. Det här betyder kort sagt att jag fortfarande känner likadant, men står utan argument. Hej frustration. För nej, känslor och tolkningar är inte argument. Inte alls. Inte i min familj. Framför allt inte om man inte visar dem. Och det gör vi ju aldrig i den här familjen. Bara mamma. Undantaget som bekräftar regeln?

Och jag struntar i vad mamma säger, trots att det är bra och jag faktiskt vill göra det. Problemet är just det. Mamma försöker tvinga mig att göra det. Så jag låter bli. Det är en tyst protest, och mamma tror att jag helt enkelt inte bryr mig. Kanske dags att ta en smartare väg?