Tankeskrift

Som att första gången höra en låt och genast se var den hade platsat. Som att se det förflutna i något som bara hörs. Som att återuppleva något i minnen, men veta att det aldrig kunde bli som man mindes att man tänkte.

you taught my heart
a sense I never knew I had

Men det kanske är så när man lever enbart i sitt eget huvud. Man blir inte riktigt som man ska, hur nu det är. (Man kan ju fråga någon, om man hittar någon som var med och bestämde det?) Men det spelar kanske ingen roll.

Fortsätt äta. Det spelar ingen roll hur mycket du har ätit. Ta lite till. Du vill väl inte svälta ihjäl? Du vill väl inte tyna bort? Du vill väl inte försvinna? Siffrorna på vågen skrämmer dig. Det verkar alltid gå åt fel håll, oavsett hur mycket du får i dig. Dina föräldrar påminner dig om att du är onyttig, men du bryr dig bara om att talen på vågen sjunker mer och mer. För du är rädd för resultatet. Vad kommer att hända? Du vill inte veta. Du vill bara förhindra det. Och du tänker på dig själv i andra person. Vad är det med dig?

Hela lovet har passerat. I lördags var det tacksamhet som visades. Sedan dess har jag nog mest rört mig runt i världen, utan att riktigt påverka den på fysisk nivå. Det känns overkligt. För världen är mer än tankar. Om de är det enda som märks, blir jag förvirrad.