Tankeskrift

De nya bussarna är sämst, vädret påminner mig om sommarnatt och bloggen har tydligen bantat bort några inlägg, medan jag försöker låta bli att banta, så mycket jag kan. Fortfarande vet jag inte vad som egentligen rör sig genom mitt huvud. Musik som får mig att tänka att jag ljugit hela tiden. Men kan jag tro på det? Hur är man ärlig om man inte vet sanningen? Eller kan man inte ljuga om man inte känner till den?

Och hur är det tänkt att allt ska bli nu? Hur länge kommer detta pågå? När kommer den slutligen nå mig? Insikten om att inget som kommer hända kommer ändra det som redan hänt. För jag kan ju tänka så tusen gånger utan att faktiskt känna insikten. Men det kanske kommer senare i livet? Som att flytta hemifrån och att bli myndig? Förhoppningsvis i den ordningen. Vi får väl se hur det blir, när mina föräldrar är som de är.

Ytterligare bevis på hämmande föräldrar. För jag trodde väl inte att jag var ensam om att tycka så?

why don't we end this lie
I can't pretend this time

För det som egentligen är fel är att jag gjorde som jag gjorde. Visst hade allt bara blivit fel, men varför såg jag det inte tidigare? Det gjorde jag, men jag tvivlade då också. Och jag ville inte ge upp, för det verkade fortfarande vara möjligt. Så fantastiskt möjligt. Det var inte perfekt, men det är det aldrig. Det såg ut som att det skulle gå att ta sig igenom problemen. Som om det skulle kunna bli mycket bättre. Som om det skule bli annorlunda den här gången. Det är väl det enda som stämde. Det blev inte samma sak, för det blev knappt något.

Älta en gång till. Ännu en vinkel på något. Det har ju så många. Försöka visa alla, samtidigt som du döljer de viktigaste? Vad är det för mening med det egentligen? Kanske bara något jag behöver göra. Men jag vet som vanligt inte.

Jag försöker bara hitta svar där inga finns.

What I'm looking for are the answers to why these questions never go away