När orden plötsligt når mig igen
Frusna fötter rör sig genom den nedsläckta lägenheten. En öppen dörr visar att denna natt inte blir lika fri som den förra. Tankarna rör sig längs den passerade dagen och insikten slår knut på magen. Endast vitt bröd har ätits. Plötsligt syns det tydligt varför boken föll ur min hand. Jag somnade för ett ögonblick - kanske svimmades det till och med.
"Ta något, vad som helst, men låt det inte märkas. Ät, men försök leva så tyst som möjligt." Det här är ju bara andra dagen det här året som jag inte äter ordentligt, så det är nog ingen fara. Revbenen syns nästan inte ens längre, så det verkar ju gå åt rätt håll.
"Men det är ingen ursäkt för att göra såhär. Du vet redan att din mage alltid kommer stå ut, oavsett vad du gör. Ödets ironi. Du vet redan om det. Hade du inte accepterat det, slutat bry dig? Varför tänker du då såhär?"
Ser du ära i att vara udda?
Moderns ord når öronen retroaktivt. "Men är det så? Varför skulle du annars roa dig med att låta folk veta att du inte riktigt ser normal ut? Du vet ju hur du mår av det efteråt."
