Tankeskrift

Vem försöker jag lura egentligen? Antagligen mig själv. För jag hade aldrig kunnat göra så på riktigt. Om du bara visar vad du vill kommer jag följa med, alldeles för långt. Men det kommer aldrig gå åt rätt håll. Jag har stått där förut. Det är för långt från gränserna. Min osäkerhet kommer förstöra allt, precis som vanligt. Jag är så rädd för att förstöra allt, att allt kommer bli förstört. Oavsett hur många gånger jag tänker igenom det, kommer jag fram till samma sak. Ändå vill jag inte acceptera det. Kan jag verkligen lämna någon på det viset? Lägger bakhuvudet mot den grå fyrkanten i väggen och minns hur fel allt kan gå om jag stannar kvar. Men jag har väl redan gått därifrån? Det är väl redan försent? Tvivel.

Eller är det jag som är för rädd? För det är ju bara här jag brukar känna mig rädd. Det är ju bara min egen oförmåga som skrämmer mig. Som att jag är rädd för mig själv, för att jag inte är perfekt. Men det är ju ingen.

Why am I searching for perfection, knowing it's something I won't find?