Tankeskrift

Du verkar dra dig undan och jag flyr. Bristen på svar får mig att tänka sönder, erodera. Det är ju tystnaden jag skyr. Hans ord nådde fram, men fyllde inte det syfte han hade tänkt. Men du känner ju inte till situationen. Gör jag ens det? Man kan inte förklara sånt man inte förstår. Eller är det jag som tänker konstigt? Har du sett varför jag inte ser? Ser du varför jag inte alltid vågar titta? Tystnaden skräms, medan jag räds att inte få svar om jag bryter den. Jag vet att inget handlar om mig egentligen. Det gör det nästan aldrig. Men om jag inte syns vågar jag heller inte titta.