Tankeskrift

När man söker mening i varenda ord, blir det motsägelsefulla en del av smärtan. Rädslan växer sig starkare, men det gör också motivationen, och jag förvånas. När fick jag motivation? Jag trodde den försvann för längesedan. Kanske borde jag låta bli att fundera över det och bara vara glad att den finns. Om det nu finns något man egentligen borde. Oförmögen att sluta tänka. Men nu går det faktiskt lite bättre. Världen känns igen. Jag vet varför. Är jag verkligen så komplex som jag tror, eller lurar jag mig själv?