Tankeskrift

Inte ett ögonblick av tystnad. Krossa den, så fort den närmar sig. Fäst tankarna någonstans. Låt dem inte röra sig fritt.

Vi ska inte prata med någon om det. Folk försöker dölja sina brister. Mina sitter på väggen. En otydlig bild av allt som är fel med mig. På vilket sätt är det bättre att ge en felaktig, men felfri bild av sig själv? Jag visar mina fel, talar om dem. Alla vet egentligen, men de tror inte på det. Det känns så. Och i mitt liv verkar ju det vara allt som spelar någon roll. Om något inte känns, har det ingen betydelse. Stannar upp för att ta in känslan. Vilken känsla det är, verkar inte vara viktigt. En känsla är det, vilket är det av betydelse. Skrattar ett ögonblick åt det jag hör, för att en sekund senare inse att förtvivlan i orden skulle kännas mer.

Bara ett sätt att leva.

Bara ett liv.