Tankeskrift

Det finns tillfällen då man verkligen inte förstår. Då man funderar över den verklighet man för tillfället befinner sig i, och frågar sig varför den känns så konstig. Undrar varför det ögonen ser inte verkar kunna tas som sanningen. Oberörd. Opåverkad. Det känns inte alls, utan syns bara. Och hjärnan är för fokuserad för att inse att någonting verkar fattas, medan den ändå är för ofokuserad för att reagera på det som faktiskt händer. För tydligt avskärmad. Och jag vet inte hur jag ska reagera, så jag väljer att låta bli. Åter tystnad. Gränsen mellan kompisar och vänner syns tydligt. Och i detta förvirrade tillstånd syns det hur en vän rör sig bortåt, ovetande.

Men vad fanns det att veta?