Tankeskrift

Idag började dagen med samma stämning som den där likgiltiga dagen. Där det blev glass till frukost och allting verkade bringa glädje. Men det kändes också tomt. För allting kändes likadant som då. Åtminstone nästan. Fotsteg på tågspåren. En vilsen katt. Och fortfarande ekar rösten. Den talar om hur man måste se detaljerna. Allt jag missade. Färgerna som inte kändes. Bron som var mer än bara en plats, på något vis.

Det var fortfarande vinter när du hoppade efter mig över bäcken. Och en suddig sten långt där borta. Mitt sökande efter det försvunna smycket misslyckades, precis som det hade gjort när du var med. En strimma av hopp visade sig några dagar senare. Jag böjde mig ner och fann något som var likt, men för litet. Som om jag trodde att allt skulle lösa sig, om jag hittade det.

Vädret återberättar alla dessa händelser. Viskar sånt jag redan ältat så många gånger. Men idag kom även känslan. Förlåtelsen har alltid funnits där. Vi sprang genom småkylan, för att inte komma försent. Men för det mesta gick vi lugnt. Det var inte bråttom. Lät tiden passera. Hur lång tid har passerat nu?

all I know is that it feels like forever
no one ever tells you that forever feels like home
sitting all alone inside your head