Tankeskrift

Det var någon som konstaterade att det är vår. I det här fallet innebär det att för första gången i livet ha ett utvecklingssamtal värt namnet, samt se att pappa tömt "sexskåpet" (tydligen gav mammas pessar sådana nostalgikänslor att han valde att spara det tills de varit skilda i nästan tio år och han hittat någon annan att tänka på).

Det finns dock andra vårtecken, som inte får mig att tänka så vrickade(?) tankar. Jag läser udda, men bra böcker. Tittar på parkeringsautomater och funderar över om man ska säga hej till dem, gör jag också. Och musiken tar ett nytt varv. För det borde bli nytt år snart igen. Det var ungefär ett år sedan det där konstiga firandet. Och därefter blev det aldrig likadant igen. Men det blir det ju aldrig.

Alltså är det återigen dags att verkligen nörda den musik som jag levde av (och till stor del för), när allt annat verkade gå fel under det nya året. Något som gick fel. För några dagar sedan gick jag på en sån promenad. Det var konstigt. Jag stod på ett betongblock, omgiven av vatten. Men när jag vände mig om, var det något som inte stämde. Fel plats. Och självklart var du inte där heller. Det är snart ett år sedan. Lite drygt en vecka tills jag vågade släppa taget, vilket bara gjorde allt helt fel, och ungefär en månad efter det går jag ner för en trappa och får en enorm chock, men låtsas att jag inte såg något. För ett ögonblick blir allt suddigt, jag snurrar runt och hör mig själv säga något, men vet inte vilka ord det var. Det var faktiskt inte förrän då som jag riktigt förstod.

"Var han ledsen?"
"Han spelade gitarr."

Att jag kunde få någon att tro så fel.

We love that game, but we never play,
'cause we will lose, and we wanna stay the way we are