And the lions ate the christians, and the christians burned the witches
Jag tänkte skriva om små och obetydliga ting, som att pappa inte verkar förstå att många vegetarianer inte känner sig helt bekväma med att skära sina potatisar på samma skärbräda som han nyss skivade falukorven på, Eller att Courtney Cox Arquette inte hade en så väldigt bra roll i Scrubs, till skillnad från Matthew Perry, som fick spela Murray. Kanske nämna att jag nu slösat bort min extrema mängd fritid på att kolla på alla tio säsonger av Vänner två gånger. Men det blir inte så.
Återigen borde jag känna saker. Det borde finnas stress. Ändå sitter jag här och slösar min tid på ljud jag hört tusen gånger förut. Och jag förstår inte. Varför känns inget? Varför påverkas jag inte av min omgivning? Vad gjorde mig så stadig att jag ibland inte ens kan beröras? Som om livet är en film som står på i bakgrunden, medan jag koncentrerar mig på något annat. Och även om jag vill frustreras av det, gör jag det inte. Ett stilla hat mot min egen känslolöshet. Har du någon aning om hur viktigt det är att känna? Vet du hur mycket det hjälper att känna något, om man ska göra något av sitt liv? Eller sitter du också och låter ditt liv passera, medan du undrar varför inget känns?
Alla känslor leder någonstans. De har en reaktion. Men om man inte känner alls, vad gör man då?
