Tankeskrift

Du tar dig förbi alla otydligheter och ser igenom alla missledande sanningar. Du förstår mina halva meningar. Det känns som att du varit med från början. Och på ett sätt är det kanske sant. För det var ju en ny början. Ny början på allt. Jag var inställd på att stänga ute alla och fortsätta leva med endast ytliga bekantskaper, som tidigare. Det funkade i ett halvår. Sen var det någon som fick mig att förändras. Men allt det försvann snart, precis som allt gör någon gång.

Och jag förstår fortfarande inte hur jag vågade prata med någon om det, efter vad som hade hänt, samtidigt som jag är väldigt glad att jag gjorde det. Våren var ett lugnt kaos. Tårar för alla de små felen som fick allt det instabila att falla. En resa då principer dog. Där kaoset började jobba för en, och galenskapen visade sig. Fem månader senare ringde jag upp någon för att få höra slutet på något som bara nästan var vad det utgav sig för att vara. Där huvudets envishet fick kompensera för bristen på känsla. Jag ville inte åka hem den där eftermiddagen. Men det fanns inget annat kvar att göra. Träffade på en gammal skolkamrat på väg till bussen. Ytliga samtal med förtvivlade känslor exploderande på insidan.

Jag grät på ett tåg, på en buss, framför någon och blev av med en del. Resten var väl bara lappar, ord, rörelser, trasiga dragkedjor och te i fel kopp? Kanske fanns det något mer, men jag är inte så säker.

Då visade det sig än en gång att det finns människor som betyder lite mer. Två dagar. Inte tre månader, utan bara två dagar. Sedan slog galenskapen över igen. Men det var kul, precis som första gången.

Sen var det en helg och en massa rädsla för att förstöra någon annan. Ett framsteg som blev ett bakslag. Osagd information om varför det inte gick. Jag vet precis var allt vände. Jag minns det exakta ögonblicket när allt det där omtalade ljuset slocknade. Men jag har inte sagt något om det. Och det tänker jag inte göra heller. Men allt har en gräns.

Det finns nog bara en person som har ordentlig koll på allt det här, om man bortser från mig. Han var här idag. Den första människan som visade för mig att vänner kan göra mer än bara hjälpa en ha roligt. Att de kan glädja genom all förtvivlan. Ja, jag ville bara säga tack, men det kändes kort och tomt.

Och det hade väl inte varit ett av mina ordentliga inlägg utan musik?