Tankeskrift

Önskningar om sådant jag själv inte styr och en stilla undran om vad som händer. Reflektioner som leder till bekräftelsen av att jag är ovan vid att ha denna mängd vänner. Men det fungerar åt båda hållen, och jag undrar ett ögonblick om den kvantitet jag upplever sänker min egen kvalitet som vän. Mobilen förmedlar att jag missat något. Tar igen det vid hemkomsten. Men är det tillräckligt? Hur ofta talar du med din bästa vän?

Som om jag stängt in mig igen. Klarar mig som vanligt utan ansträngning och avundas dem som tvingas försöka. Resultatet är meningslöst utan ansträngningen. Och på något vis är det svårt att motivera sig till att försöka.

I barely have the motivation

Medveten om sådant som aldrig nämnts, men som borde ha börjat märkas. Ett inlåst svek. Något som dras ut på - fördröjning av det oundvikliga. Lever än en gång på antaganden. Stela konversationer och delad tystnad. Är det bara jag som ser det som ett problem? Som om jag försöker för mycket, utan att egentligen göra något. Tillfällig motivation leder bara till problem. Osäker på min egen betydelse. Undrar om den kommer minskas nu. Troligen.

Många känslor som knappt känns. Osäker på vem som framkallar vilken känsla, men säker på att ingen av känslorna är stark nog för att klara sig. Levt utan känslomässig förstärkare i snart ett halvår nu. Börjar tro att något kommer förändras ganska snart, men vet inte vad eller hur. Eller hoppas jag bara på det? Gick inte allt sönder förra våren? Åtminstone den delen? Inga svar finns än. Kanske kommer de skapas senare.

it's not much to talk about
I've got so much to talk about
but I don't want to let you down