I don't know why
Du pekade bort mot något mellan husen och sa något jag knappt kunde uppfatta. Surrealism och ett missat tåg. Vandrandet på platser jag aldrig hade sett och platser jag trodde jag aldrig sett. Meningarna jag inte kunde ta in. Alla oändliga förlåt för mina misslyckanden, mitt oförstånd och tystnaden jag inte kunde bryta. Den skeva världsbilden och all otydlighet. Förvirringsförmultnandet och ord jag inte kunde bearbeta, tills alla val var fel och minsta rörelse verkade skada, samtidigt som inaktiviteten ledde till än mer smärta. Aldrig har jag kunnat sluta skriva sedan dess.
Du minns det, eller hur? Jag ser fortfarande inte detaljerna. Hur lär man sig att se dem? Du sa att man måste lära sig att se dem för att kunna finna frid i själen. Men ingen kan förklara hur man gör. Tågen handlar inte längre om tidsbegränsningar och vad som kanske kändes alldeles för mycket. Vad som får nästan allt annat att kännas overkligt. För det var på riktigt. Och jag gjorde fel. Du trodde jag hade ljugit. Jag trodde jag hade förändrats. Inget visade sig vara sant. Så vad var det? Snabba steg nedför trappan. Rosa tofsar på bänken, utan ensamhet. Svimfärdighet dold i snabba vändningar och kommentarer om oviktigheter när jag flydde och tryckte undan frågorna om hur det var. För hur var det?
Fast i imperfekt, medan presens fortsätter omvandlas.
Hur hinner man ifatt livet?
Du minns det, eller hur? Jag ser fortfarande inte detaljerna. Hur lär man sig att se dem? Du sa att man måste lära sig att se dem för att kunna finna frid i själen. Men ingen kan förklara hur man gör. Tågen handlar inte längre om tidsbegränsningar och vad som kanske kändes alldeles för mycket. Vad som får nästan allt annat att kännas overkligt. För det var på riktigt. Och jag gjorde fel. Du trodde jag hade ljugit. Jag trodde jag hade förändrats. Inget visade sig vara sant. Så vad var det? Snabba steg nedför trappan. Rosa tofsar på bänken, utan ensamhet. Svimfärdighet dold i snabba vändningar och kommentarer om oviktigheter när jag flydde och tryckte undan frågorna om hur det var. För hur var det?
Fast i imperfekt, medan presens fortsätter omvandlas.
Hur hinner man ifatt livet?
Kommentarer
Postat av: Lizzo jan
Fortsätt försök se detaljerna. Just nu ser jag nog ingenting utom ett vitt dis över vatten. Det var fint ändå.
Trackback
