Tankeskrift

Än en gång höst. Någonstans långt bort känns någons liv tydligare, eftersom omvärlden sakta dör. Allt handlar om intensitet. Orden verkar inte passa någons öron, trots att det finns så många fler som skulle lyssna, medan det inte finns någon tydlig bild av vilka ord som skulle användas för att beskriva vad som händer. Tomma samtal om imaginära situationer, i en kyla som inte riktigt är kall, medan tystnaden ringer i öronen och skrämmer den glädje som några minuter sprudlade på flykt. För det var väl så det var? Fast någonstans i mitten, medan viljan att vara i båda ändarna samtidigt ännu inte försvunnit. Ännu känns världen, på ett sätt som bara bevisar varför inget riktigt förändras. Ett sätt att se på världen. En ram som borde bytas ut. Men hur?