Tankeskrift

När otydligheten inte längre leder någon annanstans än fel, är det kanske dags att släppa den. När alla jag verkligen har kunnat prata med har glidit undan, är det kanske jag som gör fel. För det brukar ju vara så. I slutändan kommer jag ju ändå fram till vad det var jag gjorde fel. Varför jag till slut inte var önskad längre. Alla ord om hur det känns leder inte längre någonstans, för alla som ser dem, är för långt bort för att hjälpa till, för långt bort för att förstå. Eller så får de inte se. Vad är rädslan egentligen? Och kommer motivationen finnas kvar igen, när solljuset återvänder?

För jag minns samtalen som varade hela nätterna om ingenting viktigt alls, efter att vad som var betydelsefullt faktiskt nämnts. Sedan hände något och nu finns du bara nästan kvar. Det känns inte längre som att det spelar någon roll om jag ringer. Jag får inte ut orden jag vill och vi ses antingen bara korta stunder, eller omgivna av dem som inte förstår. Det räcker inte till, och jag når inte ut. På så många vis känns det fel.

Men det finns också du. Kanske blev det lite mer än det var meningen att det skulle vara från början. Jag kan dock inte ångra det. Vad jag ångrar är den långdragna tystnaden. Jag vet inte hur den ska kunna brytas. Verkligheten är trots allt mycket bättre på att få mig att nå fram än tomma ord på en skärm. Vad som spelar roll är inte längre tystnaden. Den har funnits där hela tiden. Vad som är fel är osäkerheten, otydligheten. Men det är nog inte meningen att jag ska känna att det är tydligt. Då hade jag inte glömt vad som var viktigt och kunnat ta orden på rätt sätt. Kanske är det bäst att släppa det.

Problemet är väl att jag inte riktigt vill slänga bort en till vän.