I've got to make this life make sense?
Det enda som nu känns av dig är ord som inte är riktade direkt mot mig. Bara saker man ser, när man inte riktigt kan få sig själv att röra sig vidare. Kvar i vad som inte blir. Vad som redan blivit. Korta glimtar av liv och ett löfte med bortglömt innehåll, medan nutiden passerar. Ta hand om nuet först, ta svunna tider senare. Ett råd jag borde följa, trots att jag nästan aldrig hinner med nuet. Hur mycket ska man låta bara passera?
Can anyone tell what I've done?
Utan vad som egentligen betydde något, med en falskhet som tydligen inte syns lika tydligt som jag ser den, trots att den inte tillhör mig. Ord som används fel är ingen ovanlighet, men hur ofta görs det avsiktligt? Slit ut ordet, förminska dess mening lite till.
Det är ju bara ett ord.
