Tankeskrift

So much to do and so much to say

Men jag har glidit undan. Det finns inga ord kvar så fort jag vill få något sagt, om jag står inför någon annan. Bara virvlande tankar. Poesin har flytt, medan andras verk blir det enda som egentligen känns. Ändå kan jag inte gå vidare. Mina frågor finns här nu. Men får jag fortfarande ställa dem?

Varför är jag rädd för att leva?

Varför vågar jag inte misslyckas?

Varför fortsätter jag göra såhär, när jag vet att det inte fungerar?

Var finns min motivation?

Var finns min betydelse?