Tankeskrift

Du låter mig stå där, hoppandes på att allt ska vända igen, när jag egentligen har förstått att det inte kommer ske. Otydligheter och obetänksamhet, i väntan på att det ska kännas rätt, medan känslan av fel växer sig allt starkare. Var det dina ord som märktes, men inte sågs? Var det meningen att jag skulle missa den förståelsen? Jag minns inte vad du lovade att du skulle se till aldrig skulle hända. Det som syns är vad som sker nu, och hur varje försök leder till små, otydliga uppmaningar att vänta in något som rör sig bortåt. Fläktrum och nedsläckta korridorer. Var är ni?