Tankeskrift

Avbrotten blir bara tydligare, medan vi fortsätter förstöra allt vi byggt upp. Om vi bara kunde känna att det vi gör är fel. Om vi bara kunnat besegra de rädslor som inte riktigt känns, passera de gränser vi en gång så naivt dragit, i tron att de skulle skydda oss. En röst jag aldrig hört så sorgsen. Chocken förintetgjorde allt jag ville få sagt. Jag fanns inte längre. Och ändå tänkte jag på mig. Det var väl det du hade kommit fram till? Du visste precis vad jag alltid hade gjort fel. Jag lovar. Jag har försökt. Men nu är jag tillbaka igen. Det enda som uppnåtts är insikt.

Vi flyr bara så länge vi själva förstår att vi har något vi inte klarar av att möta. Vi flyr bara så länge vi inte klarar av att möta det. Vi flyr bara om vi förstår att vi behöver det. Hur mycket vet du egentligen?

Det finns inte kvar något som pekar på att det hela kommer gå bra. Men det är väl mitt fel? Jag har inte försökt hålla kvar dem. Och nu kommer den snart hit. Den stora kraschen. Jag längtar nästan efter den, på ett sätt jag aldrig riktigt kommer kunna förstå. Men varför inte låta allt gå fel en stund? Det känns som att det behövs. Men jag tänker inte släppa greppet. Jag vet var jag står, för en gångs skull. Kanske är det nog för stunden?