When I don't know myself anymore

Inatt följer jag en lesbisk tonårings fiktiva liv. För att skratta. För att gråta. För att känna. Och inget har någonsin varit så långt bort.

Livet kommer aldrig vara något annat än vad det aldrig skulle kunnat ha undvikt att vara. Det du sökte hade ändå inte hittats när du gav upp. Du har redan sett vad som inte stämmer. Och nu är det tänkt att du ska känna tillräckligt mycket för att göra något åt det. För vem ska annars rädda dig från att själv preparera din egen undergång. Det är tänkt att du ska fungera, alltså måste du göra det. Eller?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0