Tankeskrift

Varför kommer dessa ord nu? Bekräftelser på vad jag redan vet. Inbringa lite mer skräck. Kanske kan den också domna bort, för jag vill inte fly längre. Varför misslyckas alla försök att bryta mönstren? Eller har det redan gjorts? Var det bara jag som hade fått för mig att saker skulle förbättras? Frågan besvaras, med ett svar annat än det  önskade. Och jag trodde jag hade hittat stabilitet. Var finns vännerna man ringer till mitt i natten? De som var där. Du minns det, eller hur? Jag påpekade symboliken i den första snön. Det är över ett år sedan nu. Och du finns kvar. Men inte just den här helgen. För jag vågar inte störa. Varför skulle jag vilja vara ivägen?

Jag saknar allt. Det är alldeles för mycket. Lär mig släppa taget. Stilla virvlar i mitt sinne är allt som syns när stormen härjar. Jag saknar dina kaosögon. Samtalen om allt det viktiga. Te ur kattmuggar och halvlösta pussel liggande på golvet, medan vi satt mot den kalla väggen och såg på film. Det som kom sedan blev tillslut bara kaos. Det förstörde allt, och jag kunde inte ens reagera. Men det som fanns där. Innan jag förstörde allt. Finns det kvar där? Finns du kvar, eller blir det bara diskussioner om mobiltelefoner? Om jag söker vännen jag mötte när jag inte förstod något - kan jag då finna dig? Eller är jag lika vilsen och hopplöst hoppfull som vanligt?