Tankeskrift

Minnen är aldrig som de från början var. Det vet du väl? Alla färger syns inte, men jag tycker mig alltid skymta någon i ögonvrån när överraskningar inte förstör något viktigt. Jag hoppas att det är ett steg som leder någonstans. Men det vet jag ju att allt gör. Så jag antar att jag hoppas att riktningen är positiv. Men om jag sitter mot betongväggen, kommer den där tystnaden följa med? Melankolin är självklar, men kanske skulle jag vilja slippa den där tystnaden. Om jag ens skulle få sitta där. Det var länge sedan det talades om ett annat liv där man är katt. Vad jag minns är inte mycket. Allt har flutit ihop till mer än ingenting.

Och vad ska hända när åkern blir kvar här ensam? Vem ska vandra där, när jag inte ens är kvar, än mindre du?

Det jag saknar är nog någon som får mitt huvud att trivas. För just nu spelar det ingen roll hur bra mina vänner är. Allt är bara kaos. Kaos jag inte ser. Kan jag få se kaoset igen?