Tankeskrift

Vi har redan sett förbi det där världen skrek åt oss att titta på. Ridån dras ner gång på gång, men guldfiskaktivisten i oss förhindrar all protest. Trädet vi lever i huggs ner, för att övermänniskan ska bygga hus av det. Det behövs. Han måste bevisa att han är mer än de som sitter ivägen för honom på hans väg till jobbet. Den där mannen på tågstationen som öser tacksamhet över den som kan ge honom en krona är hans största skräck. Hur skulle någon kunna skilja honom, övermannen, från någon klädd i hunger, om han en dag miste vad han tagit? Hur skulle någon kunna veta att han är bättre?