Tankeskrift

Vem är du, som kommer tillbaka hit hela tiden? Vad är det med dessa ord som lockar dig att återvända? Vad är det som får mig att fortsätta skriva dem? Ett tyst vakande är vad denna plats är van vid, som om texterna framstår som blyga nog att ta till flykt så fort den upptäcker någon respons.

 

Imorgon kommer domen. Det är upp till mig att påpeka vad som förändrats, vad som går fel. Annars kommer inget bli bättre.

 

Något åt det hållet, var det någon som sa. Om det bara hade varit så smidigt och allmänt även i min värld, där det inte hade varit jag som alltid höll mig precis på gränsen till misslyckande. Jag är expert på att existera, men utöver det, kan jag inte lista många positiva egenskaper med centraliserade katalysatorer. Det är klart att jag kan - det tvivlar jag inte på. Men jag har aldrig trott på att jag kan särskilt mycket själv. Det finns så många gånger som jag vet att folk skulle kalla mig lat, om de såg hur jag lever mitt liv och jag tvivlar inte ett ögonblick på att det ligger något i det. Å andra sidan beror väldigt mycket av det jag inte gör på att mitt tänkande inte verka fungera som alla andras. Att skjuta upp saker är lätt att göra, men jag tycker inte om att göra det, kanske främst eftersom tanken kommer vara väldigt långt borta när det är dags att utföra den handling man skjutit upp, men också på grund av det eviga dalandet av min motivation. Att komma på en idé är som att vända på ett timglas fyllt med motivation; den viktiga drivkraften lyfts upp till toppen, för att sedan sippra ned tillbaka till botten - inte den bästa modellen, när idéerna alltid vänder världen uppochner i mellanskiktet på väg mot ännu ett försök att nå nattdrömmarna.

 

När all motivation dyker upp när du inte kan använda den, blir du snabbt mästare på att slösa bort idéer...

 

Och jag kan fortfarande inte plugga...