Tankeskrift

Relativ förstörelse och förvridna insynsvinklar. Vill jag egentligen att någon ska veta? Det borde ju rimligtvis vara så, eftersom jag vill bli förstådd. Allmän förvirring och dubbeltydighet har alltid varit mina vänner. Att tala sanning är att ljuga så att någon tror en. Var det inte så jag tänkte för längesen? På ett sätt var det väl klokare än alla försök jag gjort att ändra på mig själv.

 

Förändring kommer alltid vara en skeneffekt av förväntningar och vanföreställningar, där de illusionerade inte ser för att det inte vill se och skådespelarna inte ens behöver försöka för att scenen ska framstå som trovärdig, förrän illusionen har repeterats för många gånger; falnande eldar och vittrande ridåer förfasar dem som trott sig vara säkra - allt borde ju ha varit precis som det verkade - men snart märker att allt de trott var fel.

 

Rädslan slår dig nu. Är det så här det ligger till? Stämmer inget av det jag tror på? Först måste du fråga dig själv om du ser vad som sker för att du beskådar det som du vill se det, eller om du beskådar det du ser utan att bestämma vad du vill med din omgivning. Du kan skapa din egen illusion om du vill. Frågan är bara om det verkligen är det du vill ha? Hur mycket styr du din egen uppfattning om verkligheten? Hur mycket begränsar du din verklighet genom att tänka som du gör? Hur mycket kommer du aldrig förstå, på grund av bristande upplevelser? Erfarenheter som förstör och skapar nytt, kommer alltid begränsa och berika. Hur långt är du villig att gå för att förstå en annan människa? Akta huvudet - du vet aldrig vad du ger dig in på, när du försöker se genom någon annans ögon.